Hemåt det bär

Idag lämnar jag Camp Northern Lights i Mazar-e Sharif efter min andra fältresa. Förra resan var en vecka kort, i 48-gradig värme mitt i juli. Nu har jag spenderat två veckor här i betydligt behagligare klimat, bara drygt 30 grader. Det förhindrade dock inte att jag brände skalpen första dan.

Vad som också har varit varmt är FS24 mottagande. Jag blev ju lite misstänksam med FS23 som inte verkade ha några restriktioner vad gällde mina önskemål, och FS24 har uppvisat ett minst lika stort tillmötesgående. Det får mig att tänka på författare och journalister som upplever Försvarsmakten som sluten, och det kanske den är på vissa håll, men absolut inte här i insatsområdet. Jag tror att Johanne Hildebrandt kan instämma i det. Om man som utomstående upplever förbandet som tillknäppt har det nog snarare med ens egen stil och attityd att göra än med förbandet.

Denna gång har jag lyckats göra det som inte fungerade fullt ut förra resan, att intervjua förbandet i hela sin vertikalitet , om man kan säga så. Jag har framförallt uppskattat att få göra fokusgruppsintervjuer med skyttesoldater på CQ och BQ, vilket av operativa skäl misslyckades sist. Därefter harjag intervjuat gruppchefer, plutoncheferna, kompanicheferna, representanter från de flesta av stabens sektioner, två fältpräster, militärpoliser, eldledare, duty officers, personal från den civila delen av TST:t inklusive ambassadör Henrik Landerholm, och som avrundning CO Michael Claesson. Mitt mål var att tala med 50 respondenter och det har passerats.

Mitt arbete underlättas mycket av att många officerare och soldater förstår vad jag gör och ser det som någonting angeläget. Jag får ofta kommentaren "det är på tiden att nån gör det här", och jag har även mött individer som har varit lite besvikna för att jag inte har tillfrågat just dem. Det mottagandet är inspirerande.

Innan jag åker hem skulle jag nog vilja rikta ett särskilt tanke till vårt enda kvarfarande - och sista - skyttekompani QUEBEC LIMA. Vilket gäng. Det är först nu som jag riktigt förstår effekterna av stående förband och anställda soldater, och 711. kompaniet från P7 måste vara ett alldeles enastående exempel. Det har formats och övat i flera år, stått i beredskap som strategisk reserv och förstärkt insatsen i Afghanistan vid flera tillfällen, bland annat då det har varit mycket oroligt här nere. De är extremt rutinerade. Därför måste det vara lite av ett antiklimax att rotera ned till den lugnaste missionen på mycket länge, men även om en del inte har fått sina förväntningar uppfyllda så upprätthåller de sin extremt höga professionalitet. Och att de har André Saedén som chef gör inte saken sämre. Det är ett oerhört imponerande förband, och de har utan synbara undantag släppt in mig i sin dagliga verksamhet, såväl inne i Ops-room som ute i området.

Man känner sig liten och betydelselös när man gör små korta nedslag så här och samtidigt vet att i stort sett alla andra här nere gör betydande uppoffringar och tar risker under sex till sju månader.

Den 31 maj, mellan 13:00 och 15:30, är det medaljcermoni i Stadsparken i Lund.

Räcker två veckors försvar då?

Skall man verkligen skriva någonting om Sveriges försvarspolitik och försvarsförmåga? Tja, varför inte? Debatten ställer ju inga särskilda krav på vare sig kompetens eller goda argument för deltagande. Men istället för att formulera tvärsäkra utsagor om någonting som vi knappast kan veta särskilt mycket om skall jag istället formulera några frågor. Det är ju forskarens privilegium, gubevars.

Hur länge kan Sverige försvara sig? Sedan Överbefälhavarens olyckliga uttalande för några veckor sedan diskuteras det hur många veckor vi behöver kunna försvara landet för att vara nöjda. Det är en rätt enfaldig diskussion så länge den inte relateras till någon form av sammanhang. Det går för det första inte att värdera ÖB:s uttalande så länge man inte har rett ut vad att ”försvara oss mot ett angrepp” innebär. Och den frågan i sig innebär flera delproblem. Vilken typ av angrepp är det vi talar om? Är det ett olovligt uppträdande på sjöterritoriet? Störande av våra handelsförbindelser? Besättande av viss terräng? Spelar det i så fall någon roll om det är Fårö eller Lidingö som ockuperas? Och vad menar vi med att vi skall kunna försvara oss mot vilken typ av angrepp det nu är? Menar vi hejda angreppet vid en viss gräns, eller kanske att möta det med en avskräckande effekt så att det avtar, eller kanske att fördröja det så pass länge att angriparen tröttnar eller någon annan kommer till undsättning? Och i vilket skick skall våra styrkor, samhälle, infrastruktur, befolkning vara i efter att vi har ”försvarat” oss? Om fienden tar Gotland men statsledningen fortfarande fungerar och en intakt Försvarsmakt fortfarande kan hävda resten av territoriet, har vi då lyckats? Eller kanske misslyckats och skall ge upp? Är det bättre att kunna försvara Gotland i tio dagar än i fem?

Inte vet jag, och det vet inte övriga debattörer heller. Jag vet faktiskt inte ens om det är möjligt att komma fram till en realistisk analys eftersom varenda parameter förefaller vara relativ. Utspel av den typen som Jan Björklund gjorde i måndags ser jag därför som lätt populistiska. Hans, och andras, lösningar i form av antal brigader och miljarder betyder ingenting om de inte sätts i relation till definierade målsättningar och en definierad motståndare.

Lös istället detta problem, herr utbildningsminister: hur många brigader (och andra militära och icke militära resurser) behöver du för att förneka Rysslands styrkor all form av tillträde till svenskt territorium, så som styrkorna ser ut om fem år med nuvarande prognostiserad rustning och givet att Rysslands mål med ett angrepp är att besätta antingen Nordkalotten eller södra Sverige? Och om du blir klar med den uppgiften vill jag att du börjar räka på vad det skulle kosta och vad som skulle krävas politiskt för att få ihop de pengarna.

Vad ville jag ha sagt med detta? Jo, att ”försvara sig mot angrepp” är en samling på tok för luddiga begrepp för att kunna diskuteras och värderas.

Och till de journalister som försöker följa det här politiska skeendet skulle jag vilja säga följande. Sveriges försvarsförmåga, vilken som sagt inte låter sig formuleras i så enkla uttryck som nu görs, är inte nyheten här. Jo, det kanske det är för er, men det är inte det viktiga enligt mig. Det viktiga, det riktiga scoopet, är den undanskymda politiska process där alla de antaganden, kompromisser, överenskommelser, och halvsanningar som är vår säkerhets- och försvarspolitik föds och bor. Försvarspolitiken är ju ett politikområde där det, om det värsta inträffar, inte kommer att kunna utkrävas politiskt ansvar. Och eftersom inte många har redskapen för att dekonstruera den försvarspolitiska historia som vi återberättar för oss själva så granskas den inte heller bortom skandalerna och de kontroversiella uttalandena. Där har ni en utomordentlig utmaning.

Som inspiration till en kritisk granskning av försvarspolitiken skulle jag vilja rekommendera boken Till bröders hjälp (2011, Bo Hugemark red.). Den innehåller en sådan konsekvensanalys av ett säkerhetspolitskt ställningstagande som jag antyder ovan i mitt lilla påhopp på Björklund. Fast analysen undersöker förstås "bara" konsekvenserna av solidaritetsförklaringen, inte av önskan att försvara Sverige.

Mad men?

I höstas blev jag tillfrågad om jag ville vara med och starta upp ett forskningsprojekt på FHS om strategisk kommunikation. Eftersom jag har en lätt kritisk hållning till hur Försvarsmakten resonerar om strategisk kommunikation, informationsoperationer och dylika begrepp (och har skrivit om det här) så tackade jag naturligtvis ja. Idén är att titta på "myndigheters kommunikation i kris och krig" från ett vetenskapligt perspektiv.

Detta råkade sammanfalla med att jag höll på att avsluta en kurs i kommunikationsvetenskap på Linnéuniversitetet som jag tidigare hade varit tvungen att avbryta, och delkursen som jag läste under senhösten hette just strategisk kommunikation. Nu var kursen kanske inte riktigt vad jag hade hoppats på utan istället vad jag befarat, dvs en presentation av och träning på den dominerande rationalistiska synen på kommunikation - identifiera rätt målgrupp, utforma rätt budskap, och sänd det i rätt kanal. Men den erfarenheten är ju också värdefull, om inte annat för att den kanske säger någonting om branschen.

Kursen avslutades med att vi skulle göra ett litet projektarbete genom att "kritiskt granska" en kommunikationskampanj. Jag skrev till lärarna och frågade om jag inte kunde få välja Försvarsmaktens nya rekryteringskampanj som fall eftersom synen på just målgruppen förbryllade mig. Det gick tyvärr inte, och det var synd eftersom det hade varit både spännande och givande att försöka efterkonstruera faktorer som visionsmål, kommunikationsmål, målgruppsanalys, budskapsstrategi osv. både genom tolkning av filmerna men även genom att intervjua personer på såväl Högkvarter som reklambyrå.

Det hade kanske också genererat lite balanserat material till den debatt som filmerna har skapat. I röran av vinklade, onyanserade, tendentiösa och illa konstruerade argument tycker jag dock att Fredrik Strages krönika sticker ut som sällsynt insiktsfull.

Först illustrerar han hur en kampanj slår även utanför målgruppen genom att känna sig utpekad för det som han uppfattar som kulturförakt, en tolkning som han delar med andra kulturskribenter. Även om jag är rätt säker på att det inte var avsikten med kampanjen (för det vore rent förskräckligt), och att frågan om ett smalt eller brett kulturbegrepp kanske förklarar detta missförstånd, så kan man som kommunikatör inte prata bort eller trivialisera ett sådant mottagande. Tvärtom - sådana contingencies måste ingå i planen, vilket för övrigt varje officer vet. Sen konstaterar han att Försvarsmakten, eller snarare dennes agent, framställer sig som "en humanitär organisation à la Röda korset".

Det är just dom här två faktorerna som jag tycker är problematiska med kampanjen -Försvarsmaktens "verklighet" och Försvarsmaktens syn på sin omgivning.

Försvarsmaktens verklighet

Det föreligger säkerligen en gedigen Power Point som underlag för strategin att rama in Försvarsmaktens "verklighet" på det sätt som har gjorts under de senaste åren. Det politiska trycket, till exempel, är säkerligen stort. Jag vet inte varför, men det verkar onekligen som att Regering och Riksdag hellre lyfter fram välartade aspekter av militär verksamhet såsom flickskolor, mattransporter, stöd vid katastrofer osv. Jag minns att Gunnar Hökmark för flera år sedan ofta, och med emfas, framhöll att Försvarsmaktens kompetens var väpnat våld, och även om så de facto är fallet så är det ingenting som framhävs i politisk debatt längre. En annan faktor, vilken vi tänker undersöka i vårt forskningsprojekt, är en eventuellt marknadsorienterad syn på Försvarsmakten.

Det går naturligtvis att lyfta ut vissa verksamheter ur Försvarsmakten och klä dem i för syftet lämpliga ord, men som Wiseman så förtjänstfullt (och kanske implicit) påpekar så delas denna bild av "verkligheten" nödvändigtvis inte av Försvarsmaktens egen personal. Enligt filmerna så sysslar Försvarsmakten med att:

• undsätta drabbade efter stormar
• säkra mattransporter vid humanitära katastrofer
• försvara mänskliga rättigheter i krigshärjade länder

Så kan man väl säga, men till syvende och sist så sysslar Försvarsmakten med att utöva organiserat väpnat våld. I mitt avhandlingsprojekt har jag vid det här laget intervjuat en ganska stor mängd soldater och officerare som tjänstgör eller har tjänstgjort i Afghanistan, inklusive förbandschefer, stabschefer, skyttekompanichefer, skytteplutonchefer, skyttegruppchefer, skyttesoldater, sjukvårdspersonal, underrättelsepersonal, operationsofficerare, jurister, hundförare, minsökare, militärpoliser, CIMIC-officerare, och militärrådgivare/utbildare (OMLT). Om jag lite snabbt här skulle kondensera deras "verklighet" så är den att hjälpa afghaner till ett bättre liv och metoden är väpnat våld. Jag vet att vissa grupper i det svenska samhället inte kan förstå den logiken, men det är samma logik som polisens upprätthållande av lag och ordning vilar på. Och som Wiseman illustrerar så är framkommer inte denna "verklighet" i kampanjen.

Det är synd, för Erik Lagerstens egen baby Combat Camera har vid det här laget ackumulerat ett substantiellt material som på ett ganska bra sätt skildrar "verkligheten". Dessutom tror jag, med enbart en termins kommunikationsstudier under västen, att det är strategiskt sunt att använda en sådan skildring för att attrahera rätt personal, vilket är syftet med kampanjen.

Parentes: det är en ganska radikal omsvängning i budskapsstrategi att gå från att skildra organisationens "verklighet" som i den tidigare kampanjen Välkommen till vår verklighet, till att skildra/parodisera målgruppens "verklighet". Nått att suga på, som kommisarie Bäckström skulle ha sagt.


Försvarsmaktens syn på sin omgivning

Fredrik Strage uppfattar ett förakt i reklamkampanjen. Det var min första reaktion också, och travestin "Vad fan håller ni på med?" dök omedelbart upp. Efter snart 25 år i eller omkring Försvarsmakten vill jag framföra till alla utanför att jag aldrig eller ytterst sällan har stött på en sådan syn på det civila samhället som jag tycker kommer till uttryck i den här kampanjen.

Jag skall villigt erkänna att jag gillar driften med samtida kulkturuttryck som Instagramexhibitionism och bostadsfetishism, och jag tycker det är sorgligt och bedrövligt att de nu upprörda kulturaktörerna inte gnuggar ögonen och frågar sig själva "vad håller vi på med?". Men blotta risken att göra det till organisationens syn på sin omgivning är livsfarlig. Hur tänkte ni nu?

Det är naturligtvis en mängd faktorer som ligger bakom en sån här blunder.

Ett är att nog det inte är vi i Försvarsmakten som kommunicerar - det är kommunikatörer och kreatörer som kommunicerar åt Försvarsmakten. Mot faktura. Det återspeglas bland annat i hur man mäter kommunikativ framgång - i antalet reklampris eller antalet rekryterade soldater.

Ett annat är förstås också att Försvarsmakten inte ännu vet hur den skall bete sig på en arbetsmarknad. Och jag tror tyvärr inte att svaret står att finna i förarbetena till det riksdagsbeslut som lade värnplikten på is.

Och ett tredje är att Försvarsmaktens själ är föremål för diskursiv kamp. Vi vet inte själva vad vi skall vara. Vi har nog en rätt bra maggropskänsla, men politiker, debattörer, journalister, byråkrater, och säkert även forskare, har egna önskedrömar om vad firman skall vara - ett säkerhetspolitiskt instrument på den globala arenan, en Väpnad Svensk Tiger, eller en biståndsorganisation.

Eller en resursstark och okritisk reklamköpare.

Anledningen till att jag tog mig tid att skriva idag var Erik Helmersons ledare i DN idag. Läs den gärna. Och missa inte slutklämmen.

God jul FS24!

En hjärtligt god jul tillönskas den svenska kontingenten på CNL, Monitor, Marmal och andra platser i Afghanistan.

Ta väl vara på er därnere,

Magnus Johnsson
a.k.a. Skyttedoktoranden

Slutet på en epok?

FS23 medaljcermoni på Armémuseum

 

Idag uppmärksammades soldaterna i vår nyligen hemkomna Afghanistankontingent FS23 under en cermoni på Armémuseums borggård. Efter många dagars molnighet och snöfall i Stockholm valde dock vädermakterna att bidra med strålande solsken just denna dag.

Tidigare har jag bara varit på min egen medaljcermoni ute på Livgardet. Det var några år sedan och gällde Kosovoinsatsen, och jag blev rent förstummad över den i jämförelse enorma folkmassa som salats denna kalla fredagförmiddag. I veckan har jag deltagit i FS23s erfarenhetsseminarium på Livgardet, och med tanke på den stora uppslutningen där så borde jag kanske ha anat hur det skulle bli idag. Det är uppenbart att Afghanistaninsatsen väcker betydligt större uppmärksamhet än Kosovoinsatsen, och det med all rätta. Efter mitt fältarbete med FS23 i somras, med många intervjuer och observationer av deras arbetssituation, har jag fått klart för mig att en avgörande skillnad mellan KFOR och ISAF är allvaret i uppdraget och seriositeten hos förbandet. Jag vill absolut inte föringa KFOR-insatsen eller de som tjänstgjort och tjänstgör i den (inklusive mig själv), men det är väldigt lite baccis i Balkh jämfört med i Kosovo. Att passera gaten på Camp Northern Lights har en helt annan betydelse än det hade på Camp Victoria. Förhållningssättet är helt enkelt helt annorlunda.

CO Torbjörn Larsson

Det slog mig först idag, under denna för mig lite överväldigande cermoni, att en epok kanske tog slut där på Armémuseums borggård. FS23 var vår sista stora Afghanstankontingent och den sista som har haft resurser att göra ett ordentligt operativt avtryck. I och med FS24 och FS25 krymper insatsen kraftigt då manöverenheterna successivt plockas bort och vi får slå oss ihop med andra nordiska länder för att kunna vrida lite effekt ur vårt bidrag. Snart lämnar vi Camp Northern Lights, och uppträdandet övergår från partnering till rådgivning, vilket kommer att innebära att den visuella och fysiska närvaro som vi tidigare har satt vår tilltro till nu kommer att bytas ut mot mindre synligt, men förhoppningsvis effektfullt rådgivande av de afghanska säkerhetsstyrkorna på flera nivåer.

Såväl Arméinspektören som Försvarsministern talade om den "skillnad" som soldaterna har gjort. Jag skulle kunna - och kommer antagligen i framtiden att - ägna ett flertal inlägg åt det språkbruket, men eftersom ingen av dom gick närmare in på vad denna skillnad bestod i, eller med vilken kausalitet deras arbete hade skapat denna "skillnad" så frågar jag mig hur soldaterna tog emot detta budskap.

Vad har vi lärt oss av det här då? Min tidigare handledare Jan Willem Honig sa ofta att de svenska överstarnas erfarenhet av detta krig har en betydelse för Försvarsmakten som vi inte förstår. Denna lilla grupp människor kommer att leda Försvarsmakten om några år, och deras tid i Afghanistan är deras "defining experience" enligt Jan Willem. Så kan det vara, även om flera av dem har valt att lämna Försvarsmakten efter hemkomst och därför inte kommer att vara inblandade i dess framtid. Men den här epoken har naturligtvis även format en mycket stor del av våra chefer och soldater som också de (förhoppningsvis) kommer att arbeta i Försvarsmakten under flera år framöver. Vad kommer deras upplevelser att betyda? Kommer de att dominera eller kommer de att marginaliseras när vi nu förefaller göra ett mentalt tillbakadragande och börjar fokusera på nationellt försvar igen? Jag vet inte, och jag är rädd att vi, trots de goda insatser som t.ex. ATS gör för att tillvarata erfarenheter, kommer att tappa den här erfarenheten, åtminstone som organisation.

Försvarsminister Karin Enström



Slutligen några ord om strategisk kommunikation.

Den här formen av cermoni är genial ur ett strategisk kommunikationsperspektiv. Nu tror jag knappast att den är ett resultat at kommunikationsplanering på strategisk nivå (vilken kanske är upptagen med att fundera ut hur reklamkampanjen kunde vinna "100-Wattaren" men inte rekrytera npågra soldater...) utan den är helt enkelt "det som Försvarsmakten gör". Och det är så en organisation bäst kommunicerar men sig själv och sin omgivning - genom att ha en bra verksamhetsidé och bete sig utifrån den. I det här fallet genomfördes helt enkelt en traditionell militär ritual, utan vare sig konstigheter eller tillgjordheter, och soldater, Försvarsledning, Försvarsminister, anhöriga och åhörare kände glädje, stolthet och mening. Svårare än så behöver det inte vara och bättre än så blir det inte.

Däremot kan såväl Högvarterets och Försvarsdepartementets förmågan att skriva tal utvecklas. Försvarsministerns tal var förutsägbart och stelt och harmoniserande inte alls med den oförställda glädje som hon visade när hon deltog i medaljeringen, och med all respekt för Arméinspektören, men hans tre punkter (vilken konsult har lärt ut det tricket?) "Ni har löst uppgiften", "Ni har visat upp Försvarsmakten" och "Ni har fått erfarenheter" berörde knappast någon. Kort sagt, talen matchade inte den pampiga inramningen.

Nåväl. Jag är mycket glad att jag fick delta på ett hörn i dagens cermoni, och det var lite vemodigt att ta ett tyst farväl av FS23. De kommer att ha en särskild plats i mitt hjärta.

GMY.

Enström på FHS

Igår fredag besökte försvarsminister Karin Enström Försvarshögskolan där hon höll ett anförande för den högre officersutbildningens elever samt svarade på frågor. Eftersom jag skrev om hennes besök i Ekots lördagsintervju i onsdags innebar FH framträdandet på FHS ett bra tillfälle att reflektera över och kvalificera de tankar jag hade om lördagsintevjun.

Det bestående intrycket är den diametrala skillnaden mellan de två framträdandena. Från att ha gett ett osäkert och illa påläst intryck hos Ramberg gav statsrådet ett säkert, avspänt och kunnigt intryck på FHS. Hon talade ackompanjerad av "kolorerade bilder" vilka föreföll utgöras av närmast privata snapshots från besök ute i departementets verklighet, dvs på förband, i insatser och under övningar, snarare än den typen av stylade combat camera-bilder som Försvarsmakten ofta använder i sin kommunikation. Hon föreföll också tala till bilderna snarare än att läsa ur stödanteckningar. Det av ett genuint intryck.

Anförandet var upplagt kring tre punkter som departementet skall arbeta med under resten av mandatperioden: utveckla en robust krishantering, genomföra försvarsreformen samt initiera en ny förvarsreform. Om man skall nämna några huvudpunkter i innehållet så sas det att Försvarsmaktens personalreform var den mest centrala delen av försvarsreformen, att Sverige sätter upp NBG 2015 och att det finns tankar om att öka deltagandet i FN-insatser, bland annat med syftet att höja kvaliteten i dem genom ett ökande deltagande från västländer. Vidare skall Försvarsberedningen genomföra en omvärldsanalys som skall presenteras sommaren 2013 och utforma förslag till ny (?) försvarspolitik som skall presenteras våren 2014.

Retoriken var naturligtvis Försvarsdepartementsorienterad - till exempel framställdes utvecklingen och köpen av Gripen E/F och uppgraderingen av Gripen D som oproblematisk vilket kanske får anses vara en öppen fråga - men innehållet var i högsta grad relevant ur ett försvarspolitiskt perspektiv. Som skattebetalare med visst intresse i försvarsfrågor är jag för egen del rätt nöjd om det aktuella statsrådet ägnar sin energi åt den typen av spörsmål snarare än att placera andra länder, till exempel Saudiarabien, i grovt förenklade och i flera avseenden meningslösa dikotomier såsom demokrati-diktatur.

Jag vet inte vad jag hade förväntat mig för frågor från de ca 150 kaptener och majorer/örlogskaptener som utgjorde publik. Den delen av kåren är knappast räddhågsen och har vad jag förstår ett relativt kritiskt förhållningssätt till både Försvarsmaktsledningen och Försvarsdepartementet. Men även frågorna var sakliga och högst relevanta, inte bara ur frågarnas perspektiv utan ur hela svenska folkets. Frågorna föll även inom statsrådets kompetensområde, och det märktes att de rörde sådana spörsmål som hon vill diskutera. Min institutionschef noterade efter en stund att ingen frågade om Ryssland, men i slutet kom den frågan - från en finsk elev.

Sammanfattningsvis var tillställningen helt väsensskild från Ekots lördagsintervju. Det var som om två olika individer hade deltagit i de båda evenemangen.

Vad beror detta på? Ja, statsrådet är ju detsamma i båda fallen, så mina funderingar om Enströms eventyuellt bristande kapacitet i rollen som försvarsminister verkar inte hålla. När det kommer till departementets kärnområde är hon inte illa påläst eller osäker. De två situationerna är naturligtvis helt olika, den ena med en från början fientligt inställd intervjuare vars verksamhetsidé det är att verbalt och logiskt pulverisera sina intervjuoffer (läs gärna Harry Amsters krönika om lördagsintervjun), den andra med en skock trots allt relativt lojala och beroende statstjänstemän. Men i sakfrågeområdet är det osannolikt att Tomas Ramberg skulle kunna överlista Enström bättre än 150 officerare skulle kunna göra.

Återstår tesen om att statsrådets stab inte förstod vad som skulle hända hos Tomas Ramberg (lyssnar de inte på radio?) och trott att statsrådet även där skulle få tillfälle att prata politik. Enligt en välplacerad tredjehandskälla (tar den därför med en nypa salt) så var reaktionen på departentet att lördagsintervjun hade gått ganska bra och att den omebelbara angelägenheten hade varit att identifiera om något behövde "hanteras". Det kanske snarare är departementets kommunikationsfunktion som behöver "hanteras".

Det verkar som om en viss del av journalistkåren har och fostrar en lätt skruvad uppfattning om sin roll i samhället. Att granska makten förefaller betyda en sorts politisk skvaller- och kändisjournalistik snarare än en kritisk granskning av den förda politiken och de politiska budskapen. I bloggarnas och twittrarnas tidevarv menar många journalister att det inte är rätt att politiker tillåts framföra sina budskap utan att passera pressen. Vad är det för infantil inställning? Vad är det för politisk ordning där politiker - och andra politiska aktörer för den delen - inte tillåts torgföra sina åsikter på egna villkor? Journalisters roll skall väl inte vara att avgöra vilken information som flödar mellan olika aktörer i det politiska systemet utan snarare att granska och kritisera det som torgförs för att främja det demokratiska samtalet? Vi får inte bättre försvarspolitik av att diskutera försvarsdepartementets eller regeringens syn på Saudiarabien (den frågan hör hemma i utrikespolitiken men vad är chansen att Ramberg får över Bildt till Radiohuset och lyckas snacka omkull honom?) utan av att diskutera om och hur Sverige skall försvaras.

Häromdagen såg jag det första avsnittet av HBO-serien The Newsroom. Ja, det är fiction, jag vet, men i just första avsnittet diskuteras vad som är en god nyhetsredaktion i den moderna demokratin. De två ytterligheter som ställs mot varandra är den förhärskande sensationsjournalistiken och en ansvarstagande och delaktig journalistik som främjar det demokratiska samtalet. Seriens fortsatta dramaturgi verkar bygga på protagonisternas strävan att främja det sistnämnda. Manusförfattaren Aaron Sorkin må därvidlag vara lika naiv som när han tecknade den goda presidenten och det goda Vita huset i The West Wing, men den idealistiska tanken är fin. Leve den.

Enström hos Ramberg

I lördags "gästade" försvarsminister Karin Enström P1s Lördagsintervju. Programledaren Tomas Ramberg hade 31 minuter på sig att ställa "Makten till svars" (programmets stolta devis) vilket jag tror att vi var många som såg fram emot efter en lång tid av turbulens och debatt kring en mängd frågor i försvarssektorn.

Skipper har lämnat en utmärkt redogörelse av de båda inblandades prestation, bland annat genom att presentera en del av Twitterflödet, och det finns ingen anledning att göra om Skippers jobb. Så jag tar mig an intervju på ett annat sätt.

Sammanfattningsvis skulle jag säga att intervjun inte var någon framgång för någon av parterna.

Ramberg var säkerligen nöjd när han skickade iväg Enström, förvissad om att han hade lurat in henne i en mängd återvändsgränder där han kunde leka med henne en god stund. Han var säkert också stolt över att kunna återanvända Ekots tidigare reportage om FOI/Saudi-affären.

Men det är Rambergs maniska låsning vid den saudiska vapenfabriken som avslöjar honom som en medioker maktgranskare och framförallt värdelös folkbildare. För det första ställer han frågorna om hur den svenska staten kan/skall klassificera Saudiarabien till fel person. Det är i första hand en utrikespolitisk fråga, och man kan förvisso kritisera försvarsministern för att ha gett sig in i den frågan till att börja med, men om man vill gå till botten med hur staten karaktäriserar andra stater - med vilka termer och i vilka syften - så är det utrikesministern eller varför inte statsministern som bör utfrågas. Frö det andra saknar han analytiska verktyg för att föra en sådan diskussion på ett informerat sätt. Om man bortser från vad som är demokratier eller inte i Rambergs egen föreställningsvärld så finns det forskning som tillhandahåller relativt utvecklade taxonomier för dylika klassificeringsövningar. Och som Enström var inne på så är det mer fruktbart att tala om grader och mått, såsom t.ex. Freedom House gör, än att försöka använda den mycket riktigt trubbiga dikotomin demokrati - diktatur som Ramberg föredrar. Och för det tredje så använder han inte tillfället med försvarsministern till att söka svar på de frågor som den seriösa försvarspolitiska debatten har handlat om under det senaste året, utan viker huvuddelen av programmet åt att återskapa Ekots självupplevda triumf i Saudifrågan.

Det här är både synd och allvarligt. Ramberg är ju bevisligen en mycket slipad intervjuare, som använder välutvecklade argument och listig intervjuteknik, men hans, liksom många andras, syn på vad maktgranskning är handlar om det spektakulära och populistiska snarare än att informera demokratins väljare.

I april påstod jag att Karin Enströms politiska karriär och identitet skulle spela större roll än hennes tidigare karriär som officer när hon blev försvarsminister. Jag tycker nog att det påståendet står sig. Jag är dock lite förvånad över den osäkerhet som hon uppvisade i lördagsintervjun, hon har ju trots allt befunnit sig i försvarspolitikens mitt under flera år och varit statsråd i drygt ett halvår, och tänkte därför ägna några rader åt hur det kan komma sig.

Den ena anledningen kan vara att ministern inte har en fungerande kommunikationsfunktion i sin närhet. Givet Moderaternas fokusering vid strategisk kommunikation och PR i samband med valen, och sannolikt även däremellan, så förefaller det osannolikt att det inte finns personer i Enströms närhet som har ansvar för hennes och departementets kommunikation. För det första torde den funktionen finnas på hennes eget departement, och eftersom hon är centralt statsråd så torde hon även ligga inom intresseområdet för statsrådsberedningens kommunikationsfunktion. T.ex. i frågan om det politiska stämplingen av Saudiarabien så borde det vara en fråga som berör flera statsråd och som därmed borde koordineras i eller i närheten av statsrådsberedningen. Jag har kollegor som säkert kan det här och man kanske även kan tycka att jag borde göra det, men det kan ju också vara så att dessa kommunikationsfunktioner inte existerar och fungerar på det sätt som jag antar. Det skulle i så fall förklara försvarsministerns relativa osäkerhet.

Oavsett vilket så indikerar försvarsministerns beteende att regeringens statsråd inte är samordnade, vilket måste anses som mycket anmärkningsvärt när det handlar om utrikespolitik. Hur ser främmande makt på Sverige och dess regering i så fall och hur hjälper det deras hantering av Sverige?

En annan anledning kan vara att Sverige och regeringen inte har en gemensam och hållbar historia om vilka vi är i det internationella systemet, vilka vi vill vara och hur vi beter oss för att var det. Ramberg stoppar fingret rätt i såret när han först får försvarsministern att säga att humanitet är en grundläggande princip i svensk utrikespolitik och vapenexport, och därefter frågar hur vi kan påstå att det förekommer brott mot mänskliga rättigheter i Saudiarabien m,en att vi ändå säljer vapen och försvarsmateriel till dem (ett av många prov på Rambergs skicklighet som intervjuare). Det kan ju varken försvarsministern eller någon annan i regeringen svara på utan att blotta den logiska svagheten i den egna retoriken. Den kanske enklaste vägen ut ur den situationen torde vara att ta till det realistiska fri-lejd-kortet och hävda att det ändå ligger i Sveriges intresse att ha goda relationer med även länder som Saudiarabien och till och med att handla försvarsmateriel med dem. Men återigen, det kanske är utrikesministern som skall svara på den frågan, och - återigen - sådana kommunikationstrategier måste naturligtvis samordnas.

Med tanke på att Karin Enström inte är någon försvarspolitisk duvunge och därför borde kunna vara relativt trygg i både sin roll och i intervjusituationen, tycker jag att hon ganska enkelt hade kunnat avvärja flera av Rambergs attacker genom att hävda att Ramberg tagit dit fel intervjuperson. Försvarsmaktens tidigare informationsdirektör Staffan Dopping gjorde detta med stor framgång då Carl Hamilton försökte sig på en Ramberg för några år sedan. Ingen intervjuare vill bli ertappad med att ställa frågor till fel person.

Men istället lät hon oroande lik Bosse Ringholm under hans numera klassiska presskonferens om Inga-Britt Alenius plötsliga avgång 1999. Om man lyssnar noga på hur hon svarar så hör man tydligt hur hon försöker återkomma till departementets (?) försvarspolitiska berättelse som har byggts upp under några år nu. Det står nu rätt klart att den inte håller i kritiska situationer, och jag tror att departementets och statsrådsberedningens kommunikationsfantaster borde koncentrerar sig på att försöka kommunicera vad svensk utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik de facto är och inte på vad de tycker att den borde låta som. Det köps nämligen varken av besvärliga reportrar eller intresserade delar av valmanskåren. Det köps säkerligen inte heller av främmande makt, men de kanske inte bryr sig i samma utsträckning som journalister och väljare gör.

Summa summarum gynnade Ekots lördagsintervju varken Ekot, försvarsminister/regeringen, svenska folket eller utrikespolitiken. Det är vad man på truppnivå kallar en dålig övning.