torsdagen den 27:e mars 2014

Sverige ej i krig på 200 år?



Efter att ha låtit professor Maud Eduards ställa frågor om vad svenska soldater och officerare egentligen gör när de skickas ut för att "skapa fred och frihet", eller "göra skillnad" som försvarsministern brukar säga när de har kommit hem, så skrev hon en artikel som publiceras i Dagens ETC idag (Den Stora Dagstidningen ville inte ha den). Det är tänkvärda frågor som Maud formulerar och jag tycker att det är ett ovanligt strukturerat ifrågasättande av den svenska nästan mytiska fredsdiskursen.


Det är verkligen roligt och inspirerande att sitta och diskutera med en person som Maud. Det är nog det roligaste med det här jobbet, att få träffa så många briljanta människor hela tiden. Det är nyttigt för ödmjukheten att få känna sig intellektuellt underlägsen titt som tätt.


Det är också roligt att kunna inspirera en civilist, om uttrycket tillåts, att intressera sig för hur statens potentiellt våldsammaste verktyg fungerar när det används, och vad de politiska implikationerna är eller kanske borde vara.


Jag noterade under SVT Debatt förra veckan att åtminstone två ledamöter i Försvarsutskottet har antingen rent romantiska föreställningar om vad som händer längst ut på den militära policykedjan (Annicka Engblom, M) eller ängsliga önskedrömmar om vad som borde hända där (Torbjörn Björlund, V). Eller rättare sagt vad som inte borde hända där, dvs att soldaterna använder de vapen som har satts i deras händer.


Mitt tips till politiker som känner sig osäkra med att leka internationell politik med militära maktmedel är att låta bli och behålla styrkorna hemma på regementet.

måndagen den 3:e mars 2014

Kristall

Jag upprätthåller över tiden ett kritiskt och skeptiskt förhållningssätt till journalister. Jag anser att oroväckande många av dem inte förmår skildra världen på ett tillräckligt bra sätt för oss medborgare/väljare/köpare. Denna skepsis kan få till följd att jag säger upp min morgontidning i affekt och inte kan byta eftersom jag redan tidigare sagt upp den andra av samma skäl, eller att jag som här om dagen skäller ut en stackars säljare som återigen försökte kränga på mig en "digital prenumeration för fem plattformar" av skräpet. Förlåt Herr Telefonförsäljare.


Jag brukar även ge mig på journalister i skrift för jag anser att de behöver kritisk granskning precis av samma anledning som forskare behöver det, dvs för att höja nivån på arbetet. Nyhetsredaktionerna är alltjämt den främsta verklighetskonstruktören för en ansenlig del medborgare/väljare och det ställer rimligen rätt höga krav på hur de arbetar och vad de producerar.


Men varje gång jag överväger att ge mig på en journalists av mig upplevda snedsteg så tänker jag alltid på Per Enerud, den bästa journalist jag känner till, och som jag dessutom känner. Han kanske inte är bekant för alla eftersom det var rätt länge sedan han stod i det omedelbara rampljuset (som här i SVT Aktuellt den 12 september 2001. Spola fram till 17:30 in i klippet), men man kan fortfarande se honom i rutan ibland, t.ex. SVTs En bok, en författare. Det är inte så att jag brukar ringa och be om lov eller råd eller så. Nä, det är snarare så att jag stannar upp och tänker efter om jag kan rättfärdiga mitt förestående angrepp nästa gång vi ses. För jag vill ju ge mig på hans profession, inte honom, och det kan ju vara svårt att separera.


Per förklarade för mig en gång att journalister skildrar, och jag uppfattade det som en sorts professionell kärnkompetens. Jag minns att han exemplifierade med egna upplevelser som korrespondent i Palestina, och jag tror att ett bra exempel är Cecilia Uddéns arbete, som jag förövrigt också tycker är en himla bra journalist. Det jag brukar ha problem med är när journalister börjar "analysera", ett ord som verkar ha en diametralt motsatt innebörd på nyhetsredaktioner än vad de har i forskarkretsar. Det exempel som aldrig verkar vilja lämna mig är Bengt Albons infantila försök att förklara de amerikanska militära operationerna i Irak 2003. Han borde ha nöjt sig med att skildra.


Anledningen till att jag skriver det här idag är att min favoritjournalist har gjort en kombinerad analys/prognos avseende Krimkrisen. Medans hans kollegor ringer till Försvarshögskolan och vill tala med experter i militärstrategi och vissa aktörers väpnade styrkor (jag gissar att de sitter på redaktionen och ritar röda och blåa stridsvagnar på en karta) så skriver Per en fullkomligt glimrande text på bara 325 ord. Läs och njut.

fredagen den 31:e januari 2014

Försvarsutskottet?

Jag hade tänkt mig några timmars trevligt matlagande i köket när jag, tyvärr visar det sig, hamnar i en P1-diskussion mellan Försvarsutskottets Peter Rådberg (Mp) och Stefan Olsson (Tankesmedjan Fri Värld och FOI vad jag vet). Rådberg försöker förklara varför Försvarsutskottets vill fråga ut ÖB den 6:e mars om Försvarsmaktens beteende i Afghanstankampanjen.


Med stigande förvåning, och viss ilska måste jag tillstå, inser jag att Rådberg är en första klassens amatör. Han var inte en aning om vad han pratar om utan hänvisar till "en händelse" och en "misstanke" om att svenska förband skulle ha brutit mot sina insatsregler. Kan man verkligen operera så om man är ledamot av Försvarsutskottet? Förlåt, det är uppenbart att man kan eftersom Rådberg just har demonstrerat det.


Min högst personliga uppfattning är att man i allmänhet bör vinnlägga sig om att använda tydliga begrepp och kategorier när man diskuterar politik, och i synnerhet om man diskuterar säkerhets- och försvarspolitik, och absolut om man avser misstänka statens tjänstemän för att ha utövat olovligt dödligt våld. Jag anser nog att det dessutom är synnerligen pressande om man företräder den lagstiftande församling som har definierat det militära uppdraget och det regelverk som omgärdar det.


Rådberg menar att utskottet inte har fått den information som man nu anser att man nog skulle ha velat ha haft. Det låter faktiskt som att man så här i efterhand skulle ha velat fått en veckovis body count för att kontinuerligt kunna avgöra om insatsen skulle fortsätta eller inte. Jag undrar var Rådbergs tröskel hade legat i så fall. "Ett dussintal" verkar dock ligga bortom det rimligas gräns.


Som skattebetalare förutsätter jag att regering och riksdag i sina uppdragsställningar till myndigheterna gör klart vilken löpande rapportering man kräver. När det gäller hur Försvarsmakten hanterar sin ekonomi verkar sådant kravställande inte vara något problem. Kan vi anta att man ser med minst samma allvar på Försvarsmaktens användning av våld?


Och var finns den här "misstanken" som Rådberg åsyftar? Tror han att dödade moståndare är ett uttryck för brott mot insatsreglerna? Inser han inte att insatsreglerna (inte bara i Afghanistankampanjen) kan leda till betydligt högre förlustsiffror hos en angripare?


Vad tror Rådberg att väpnade förband är för någonting egentligen?


Min lust att ringa rakt in i Studio Ett-studion växer explosionsartat. Jag vill skrika till Stefan Olsson att fråga Rådberg om "händelsen" och "misstanken" och till slut gör han det. Och Rådberg visar återigen att han inte har en aning om vad han talar om. Han kommer inte ens ihåg vad som stod i artikeln.


Är det här verkligen den klass på politiker som vi förtjänar?


Nu skall jag försöka rädda resten av fredagskvällen.

onsdagen den 29:e januari 2014

Det nyfikna Försvarsutskottet

Jag hör på Rapport hur ÖB Sverker Göransson den 6:e februari kommer att få svara på Försvarsutskottets frågor om specialförbandens deltagande i Afghanistankampanjen. Riksdagens intresse kommer efter Ewa Stenbergs reportage i Dagens nyheter och har enligt Stenberg triggats av ett citat från Specialförbandsledningens chef Urban Molin om att svenska specialförband har dödat "ett dussintal afghaner".

Fast så ser jag att "ett dussintal afghaner" ju inte alls är ett direkt citat från Molins utan ett citat från en av Stenbergs egna formuleringar. Så med ett par citationstecken så kan man alltså få en sån som jag att för ett ögonblick undra. Jag funderar över hur många andra som uppfattade citatet på samma sätt och hur många av dom som bemödade sig med att gå till ursprungsartikeln för en kontroll... Så informeras vi av nyhetsredaktionerna.

Nåväl.

Det är väl alldeles utmärkt att Riksdagen informerar sig om, och kanske till och med intresserar sig för, vad Försvarsmakten gör när den deltar i multinationella operationer utomlands. Det borde den gör ofta och mycket eftersom den med jämna mellanrum fattar beslut om deltagande i sådana operationer och därmed har det yttersta ansvaret för verksamheten. Att sända ut militär trupp på uppdrag som man inte förstår sig på vore ju nästan ofattbart ansvarslöst, inte bara gentemot de tjänstemän som man därmed utsätter för betydande risker utan även de medborgare/skattebetalare/väljare vilka står för såväl ekonomisk kostnad som anhörigstöd. Därför kan det knappast vara acceptabelt att i efterhand ställa frågor som man borde ha rett ut från början. Och att hävda att Försvarsmakten skulle ha mörkat eller skönmålat verksamheten i Afghanistan håller inte för det är inte sant. Betänk bara hur många rapporter om stridskontakter som man, egentligen utan eftertanke och kontextuell reflektion, har förmedlat till den svenska mediapubliken under åren som gott. Varför inte gå tillbaks till dom och försöka skapa sig en mer heltäckande bild av vad som har hänt där nere? Fast det kanske inte finns något "allmänintresse" därvidlag.

Det är alldeles utmärkt att Försvarsutskottet ställer frågor till ÖB. Och jag hoppas att utskottet ställer frågor som ger svar som man inte hade räknat med så att man inser att beslut om militära insatser har faktiska och inte alltid politiskt bekväma konsekvenser. Är man inte beredd att ta konsekvenserna av att sätta in väpnad trupp i konflikter utomlands så bör man kanske låta bli att leka internationell politik, kan jag tycka.

"Det finns anledning att ställa frågor om vad som egentligen har hänt i Afghanistan" säger Vänsterpartiets Torbjörn Björlund.

Duh! säger jag.

torsdagen den 19:e december 2013

Afghanistanveteraner sökes!!

Jag tänkte utnyttja möjligheten att att använda denna kanal för att få tag i fler respondenter till mitt avhandlingsprojekt.

Jag skriver om våra styrkor i Afghanistan och om hur man på olika nivåer i förbandet bildar sig en uppfattning om vad uppdraget egentligen är och på vilket sätt man bäst löser det. Mitt huvudsakliga material skaffar jag genom att intervjua nyckelpersoner såsom förbandscheferna, vissa av stabens sektionschefer och skyttekompanicheferna (med fokus på QL). Men när jag får tillfälle så intervjuar jag även gärna andra befattningshavare som kan ge kompletterande och kanske alternativa perspektiv. Dessa respondenter kan egentligen ha haft vilken befattning som helst i förbandet, men skall kunna säga någonting relevant om det ovan nämnda. Personer med erfarenheter från stabs-, kompani- eller plutonsnivå brukar fungera bra, och jag är särskilt intresserad av at tala med personer som har tjänstgjort under flera än en rotation. Den period jag främst är intresserad av är FS11-FS24.

Om du är Afghanistanveteran, har lust att delta, och tror att du skulle kunna bidra så får du gärna kontakta mig. Jag kan inte lova att jag kommer att intervjua alla (!) som hör av sig, och jag kommer att behöva någon typ av verifikation av genomförd insats av de som kommer att delta. Deltagande är anonymt och under intervjun - vilken jag spelar in - så diskuteras ingenting som har försvarssekretess. Intervjun måste ske i Stockholmsområdet. Den brukar ta en timme ungefär.

Jag har ingenting att erbjuda som ersättning men många som har deltagit har uppskattat att få diskutera sina erfarenheter på det här sättet.

Intresse kan anmälas i ett enkelt mail till adressen här till höger.

/Magnus J

torsdagen den 12:e december 2013

Uppdrag chansning?

SVT Uppdrag gransknings Fredrik Laurin pytsar med jämna mellanrum ut de Snowdendokument som han har skaffat sig tillgång till. Även om jag själv kommer från underrättelsesamhället så måste jag nog säga att jag i princip är positiv till det. En stor andel mindre nogräknade säkerhetsaktörer har sedan 9/11 kastat det mesta av principfasthet och professionalism överbord, och om det kommer i dagen att de tummar på de principer som åtminstone jag upplevde präglade större delen av del del av verksamheten som jag kom i kontakt med så tycker jag att det ur demokratisk och rättsprincipiell synvinkel är bra. Det går alldeles utmärkt att kombinera underrättelse- och säkerhetsarbete med rättssäkerhet, men det kräver ansträngning och ungefär där uppstår kanske problemen.

Det jag tycker är synd är att Laurin inte är skickad att förvalta det förtroende han har skaffat sig. Efter att han blev chockad över sin källas uppgifter om att FRA bytte uppgifter med amerikanska NSA så har jag valt att inte följa hans fortsatta arbete. Men i bilen i eftermiddags lyssnade jag på Studio Ett där Laurin tussades ihop med Försvarsunderrättelsedomstolens ordförande Runar Viksten.

Det gick inte så bra.

Viksten är tydligen alltför slipad som talför. Han klev inte ner i de vid det här laget rätt tröttsamma fällorna som direktsändningsreportrar har skrivit ihop/tänkt ut på stående fot, utan svarade rutinerat på helt andra frågor än de som Laurin och Studio Ett-personalen attackerade honom med. Och Laurin argumenterar som en åklagare i ett dåligt rättsdrama. Hans premiss är att uppgiften om att FRA använder vad de kallar "aktiv spaning" (tolkat som dataintrång) är sann, och när Viksten säger att domstolen bara godkänner signalspaningsuppdrag som är lagliga så blir dataintrång lagligt när FRA gör det. "Nu hör du inte vad jag säger" sa Viksten, men jag tror att Laurin snarare inte tänkte.

Vidare menar han att problemet med att FRA skulle bedriva "aktiv spaning" är att dataintrång är ett brott enligt svensk lag och även lagar i andra länder. Låt oss för att testa kraften i det argumentet för ett ögonblick ponera att FRA verkligen skulle ha utvecklat eller skaffat teknik och metoder för dataintrång, ha testat dem i skarp miljö (vilket Laurins referens till Snowdendokumenten låter som), och kanske även ha tillämpat dem operativt. Låt oss vidare anta att FRA bedriver försvarsunderrättelseverksamhet i vad jag tror är lagstiftarens avsikt, dvs spanar mot såväl mål som källor utomlands. Då tror jag inte, och rätta mig gärna om jag har fel här, att FRA bryter mot svensk lag, eftersom att Sverige inte har rättsbefogenhet i andra länder. Att de eventuellt bryter mot en lag om dataintrång i det eller de länder där mål och källa befinner sig är en helt annan sak, men det är knappast intressant för en försvarsunderrättelseverksamhet. Att bedriva sådan typ av försvarsunderrättelseverksamhet som innebär olovlig underrättelseverksamhet i annat land är ju i sig olagligt där det sker (det är därför det heter olovlig underrättelseverksamhet), men det är någonting som de utövande staterna inte fäster någon större vikt vid, till skillnad från de drabbade staterna. Det är sådan lagstiftning som vi själva tillämpar när Säkerhetspolisen jagar och ibland ertappar utländska underrättelseoperatörer i Sverige. Dessa begår lagbrott här men knappast i sina hemländer. Därför tror jag inte (och jag är som sagt ingen jurist) att FRA skulle göra någonting brottsligt enligt svensk lag om de begick datorintrång mot en källa i säg Finland med syftet att kartlägga ett mål i Ryssland.

Laurin medger att han efter sex månaders arbete i detta ärende fortfarande inte förstår den lagstiftning som finns runt FRA. Av hans argumentation att döma låter det som att han inte ens har läst den. Lagen (2008:717) om signalspaning i försvarsunderrättesleverksamhet säger ingenting om att FRA, eller "signalspaningsmyndigheten" som det heter i lagen, inte får bedriva "aktiv spaning". Det står faktiskt ingenting om vilka metoder som får och inte får användas. Det är heller ingenting som "signalspaningsmyndigheten" behöver beskriva i den tillståndsansökan som skall skickas till Vikstens domstol. Det enda av teknisk natur som behandlas i lagen är "tråd", ett numera ganska ointressant begrepp i signalspaningssammanhang. Det behövs ingen kabelaccess för att komma åt t.ex. Laurins PC. Betydligt enklare vore ett intercept mellan hans dators WLAN-port och den accesspunkt han för stunden använder. Och det säger lagen inte ett dyft om.

Lagen gör heller ingen distinktion mellan mål och källa, ett problem som jag återkommer till nedan.

Vidare säger Laurin "och sen så får man ju hoppas också att dom lagar vi har satt upp faktiskt behandlar det som vi medborgare tror att dom behandlar". Va??? Sluta tro Laurin och läs lagen istället. Här är länken igen.

Men det kanske är så att Laurin inbillar sig att FRA spanar mot både källor och mål i Sverige, vilket ju är en helt annan SAK. Här kommer frågan om bodelningen mellan underrättelseverksamhet och säkerhetstjänst in, ett begreppspar som journalister ännu så länge inte har börjat använda som analytiskt verktyg. Skillnaden mellan dessa två domäner, vilka sammanblandas oroväckande ofta av de som tror sig vara kallade och skickade att debattera dessa frågor, illustreras vackert av de två huvudlagar som reglerar de båda. Lite förenklat regleras försvarsunderrättelseverksamheten av Lag (2000:130) om försvarsunderrättelseverksamhet. Försvarsunderrättelsemyndigheterna styrs ju naturligtvis även av en mängd andra lagar och föreskrifter i deras egenskap av myndigheter, men just kärnverksamheten styrs upp i fem korta paragrafer. Dessa ger myndigheterna stor frihet att agera just utomlands, och den svenska staten lägger inte mycket energi på att värna vare sig utländska staters intressen eller utländska medborgares integritet därvidlag. Säkerhetstjänsten däremot handlar ju om inre förhållanden och då blir detta betydligt viktigare. Man kan till exempel titta på hur just Säkerhetspolisen uppfattar vilka lagar som är relevanta för deras verksamhet här. Det är betydligt fler lagar och förordningar än det finns paragrafer i 2000:130.

Underrättelsetjänster är naturligtvis präglade av det lagrum de verkat i genom åren. Den frihet som lagen ger (utomlands) har således kommit att prägla den kultur som råder i dessa organisationer, en kultur som främjar initiativ och kreativitet, mod och ett offensivt förhållningssätt. Säkerhetstjänster däremot har under en allt strängare lagstiftning utvecklat en annan kultur som präglas av noggrannhet, ordning och reda och en drivkraft att följa regelverk.

Nu kommer vi till pudelns kärna.

Det problem som jag menar att i stort sett hela den svenska underrättelse- och säkerhetsdebatten har missat är hur pass intakta de tidigare (nästan) vattentäta skotten mellan underrättelseverksamhet och säkerhetstjänst är efter de senaste 13 årens radikala säkerhetisering (se not nedan). Den risk som åtminstone jag tycker blev uppenbar under kalabaliken i samband med den så kallade FRA-lagen var att man började föra in en klassisk försvarsunderrättelseorganisation i säkerhetstjänstens domän. Det finns två kausalt förknippade problem med en sådan utveckling. Det ena är att en organisation som har utvecklats i en egen liten bubbla, först i vanliga kontor på Östermalm och sedan på ett inhägnat område på en ö i Mälaren, inte kan föra sig i säkerhetstjänsternas domän. Och det andra är att när man ändå låter den göra det så har man inte bara riskerat en mängd olika integritetsintressen utan även underminerat det som jag menar är ett av rättsstatens främsta intressen och ansvar, att hålla isär dem. Och det är konstigt att detta potentiella bekymmer inte har plats i svenska debattörers medvetande. Vår älskade IB-affär är ju ett klassiskt exempel på en underrättelsetjänst som pyssla med säkerhetstjänst. Har ni glömt den? Personligen anser jag att det är säkerhetsmässigt befogat att bedriva olika typer av signalspaning mot svenska medborgare, till exempel mot brottslingar och misstänkta revoltörer. Men det är Säkerhetspolisen som skall göra det, inte FRA. Och argumentet att FRA har kompetensen är lika dåligt som att en slaktare skall bedriva kirurgi. Slaktaren har inte i operationssalen att göra. för han kan inte föra sig där.

Så, Laurin, hoppas du kommer med flera heta "avslöjanden", eller snarare avslöjanden av andras avslöjanden. Men avstå gärna från att elaborera vidare kring dem. Det förstör nöjet.

--------------------

NOT: Den så kallade Köpenhamnsskolan har utvecklat den så kallade säkerhetsiseringsteorin som beskriver hur makthavare genom så kallade säkerhetiseringshandlingar, till exempel det att säga att terrorismen är ett sådant hot att extraordinära aktiviteter är befogade, kan genomdriva sådana extraordinära aktiviteter, till exempel The Patriot Act eller "FRA-lagen", och när allmänhet och övrig elit inte längre protesterar så är saken säkerhetiserad. Referens: Buzan, Barry, Wæver, Ole & Wilde, Jaap de (1998). Security: a new framework for analysis. Boulder, Colo.: Lynne Rienner

torsdagen den 5:e december 2013

FRA, Ryssland och NSA

I dag chockas delar av journalistkåren av ett "avslöjande" om  att 1. FRA spanar mot ryska politiker, 2. att materialet delges den amerikanska signalspaningsmyndigheten NSA.

Jag chockeras över chocken. Hur kan man INTE tro att 1. FRA spanar mot ryska politiker, 2. att materialet delges den amerikanska signalspaningsmyndigheten NSA?

1. Ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv utgör utvecklingen i Ryssland Sveriges främsta underrättelsebehov. Så har det varit, så är det och så kommer det att förbli, såvida inte något av länderna plötsligt flyttar på sig rent geografiskt. Och FRA, samt kanske andra underrättelseorganisationer, torde vid det här laget vara ganska skickliga på att spana mot ryska mål. Och man kan även tänka sig att rysk säkerhetstjänst borde ha utvecklat sin skicklighet i att förhindra eller utnyttja sådan spaning för ryska syften.

2. Sveriges geografiska läge torde innebära att vår bästa hävstång i ett internationellt underrättelsesamarbete är just Ryssland. Underrättelser om ryska förhållanden utgör i så fall vår unika handelsvara när vi vill byta till oss uppgifter om förhållanden i andra delar av världen, uppgifter som vi kanske inte kan inhämta på egen hand. I den underbart kortfattade Lagen om försvarsunderrättelseverksamhet ges försvarsunderrättelsemyndigheterna tillstånd att "etablera och upprätthålla samarbete i underrättelsefrågor med andra länder och internationella organisationer" (3§). Det är nyckeln till byteshandeln. Statsmakten önskar dock att all "försvarsunderrättelseverksamhet skall bedrivas till stöd för svensk utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik samt i övrigt för kartläggning av yttre hot mot landet" (1§). Man får alltså anta att FRA använder Rysslandsmaterial för att byta till sig sådan information som vi behöver men inte kan få tag i på egen hand.

Problemet, eller snarare syftet, med lagen är dess omfattande tolkningsutrymme. Problemet kanske uppstår först då myndigheterna skall tolka och i värsta fall gör det på ett sätt som lagstiftaren inte avsåg.

En uttalad princip inom underrättelsevärlden har varit att spaning eller annan typ av inhämtning endast skall drivas utifrån de egna nationella intressena. I det aktuella fallet är det därför av såväl ett principiellt som ett statsvetenskapligt intresse huruvida vi inhämtar mot Ryssland utifrån egna behov och använder resultatet i utbyte, eller om vi inhämtar utifrån andras behov. Skillnaden är betydande eftersom den definierar vår självständighet i det internationella underrättelsearbetet.

Problemet - eller styrkan - med lagen är att det nationella intresset kan formuleras lite hur som helst för att motivera en inhämtning utifrån andras behov. Man kan till exempel tänka sig att NSA villkorar vår tillgång till den information vi vill ha med att vi skaffar den information om Ryssland som dom vill ha. Hur skall ett sådant glidande förhållningssätt bedömas utifrån rådande lagstiftning? Är våra underrättelsebehov om andra delar av världen kanske viktigare än vår principfasthet vad gäller vad som driver vår egen inhämtning? I det aktuella fallet skulle ju behovet av annan information kunna kategoriseras som det nationella intresset, vilket - med en vid tolkning - skulle legitimera en inhämtning driven av andras underrättelsebehov.

Det här är ju jättespännande ur ett mossigt statsvetarperspektiv. Med "samarbete i underrätteslefrågor" är det ju tänkbart att lagstiftaren avsåg strikt kontrollerade, avgränsade och tidsbegränsade bilaterala samarbeten där varje enskilt äpple byttes mot en enskild apelsin, just i syfte att bibehålla nationell integritet. Men det är ju också tänkbart att underrättelsesamarbetena har institutionaliserats efterhand, varvid det kan ha blivit allt svårare att skilja på egna och andras underrättelsebehov.

Tyvärr kommer vi antagligen aldrig att få svar på sådana politiska och vetenskapliga frågor eftersom det är FRA och ingen annan som avgör vilken insyn såväl journalister som statsvetare och statliga kontrollorgan skall ha. Att som statsministern, utrikesministern och försvarsministern nöja sig med att konstatera att signalspaningen är reglerad i lag, är därvidlag helt betydelselöst. Att ingen grävande journalist har ifrågasatt sådana uttalande chockerar åtminstone mig. Fast egentligen inte.