torsdag 22 januari 2015

Sossarna och NATO

Medan jag gör annat lyssnar jag på den utrikespolitiska debatten i Riksdagen, vars tema för dagen är utredning om svenskt NATO-medlemskap.


Det är inte roligt.


För det första är svenska säkerhets- och försvarspolitiker så ämnesmässigt okunniga att det finns lite att lära i sak av debatten. För det andra är svenska riksdagspolitiker sådana urusla retoriker att debatten inte ens är underhållande. För det tredje är de (som en konsekvens av sin bristande retoriska förmåga?) så snäva i sina dogmatiska synsätt att de, med få undantag, inte förmår annat än att rapa upp sina outvecklade argument.


Hittills har bara två saker fångat mitt intresse.
1. när Vänsterpartiet kungjorde att de har omprövat sin försvarspolitik och inte vill ha fler nedskärningar i sken av Rysslands aggressiva och oacceptabla beteende.
2. när utrikesministern, i närheten av affekt, motiverade ståndpunkten att inte utreda NATO-medlemskapet med dogmen "vi skall inte gå med i NATO".


För egen del är jag, märkligt nog, tveksam till en sådan utredning. Tidigare tänkte jag att den skulle lyfta fram de egentlige bevekelsegrunderna i den ytliga debatten, men jag har nog omprövat den uppfattningen. Jag är rädd att inte ens en sådan utredning skulle kunna förmå politiker och andra att komma ut med varför de egentligen vill det ena eller det andra.


Och därmed närmar vi oss den egentliga frågan i denna spaning: varför vill inte sossarna gå med i NATO?


Tidigare löd frågan "Varför är sossarna rädda för NATO?" eller "Vad har sossarna emot NATO" men de måste förkastas. Sossarnas syn på NATO kan inte sammankopplas med vänsterpartiets eller miljöpartiets syn. De är emot NATO av identitetsskäl, vilka de gömmer bakom rationalitetsskäl. För vänsterpartiet handlar det om en programmerad aversion mot USA tillsammans med en hård logisk koppling mellan USA och NATO. Ett medlemskap skulle i deras ögon skapa en association mellan Sverige och USA som skulle befläcka Sverige så att säga.
För miljöpartiet handlar det också om en sorts identitetsskäl. Sverige skall vara ett pacifistiskt land, så långt det nu går utan att bli till allmänt åtlöje, och att gå med i en försvarsallians leder bort från den utopin.


Men sossarna har inte samma bevekelsegrunder. Det som främst talar emot det, förutom deras relativt positiva syn på USA (tror jag eftersom jag egentligen inte vet vad som rör sig i huvudet på sossar utan bara vet vad de säger och hur de agerar) och åtminstone inte fientliga inställning till militärt försvar, är deras agerande gentemot NATO i övrigt. Sossarna driver på utvecklingen av Sveriges samarbete med NATO lika mycket som borgarna gör och har inga problem med att Sverige och Sveriges försvarsmakt förknippas med NATO i olika sammanhang. Det kan därför inte finnas samma typ av identitetsproblematik hos sossarna som hos V och Mp.


Det var när jag lyssnade på Margot idag som jag började förstå vad problemet är.


Sossarna är rädda för att förarga och provocera Ryssland.


Det är lite förbryllande. Sossarna har ju traditionellt sett inte varit rädda att provocera andra, t.ex. Israel eller USA. Men de befinner sig å andra sidan på ett avstånd som gör att det är mindre riskfyllt. Sossarna (och säkert en hel drös människor i de andra partierna också naturligtvis) måste alltså tro att Ryssland kan och skulle kunna tänka sig att ge Sverige duktigt med pisk, och att Sverige i så fall inte skulle kunna värja sig, och att strategin i den situationen är att inte provocera. Logiken blir alltså att det är bättre att inte gå med i NATO för att undvika rysk aggression än att gå med i NATO och riskera rysk aggression.


Min egen uppfattning är att Sverige absolut skall gå med i NATO, och av samma skäl som jag ansåg att vi skulle gå med i EU - därför att vi skall vara en del av den sfären av länder. Den ståndpunkten bottnar helt i min syn på vilken typ av land jag vill att Sverige skall vara, inte i en cost-benefitanalys. Vad gäller EU så var jag på den tiden fullt medveten om att ett medlemskap skulle innebära såväl fördelar som nackdelar, men ansåg att båda var underordnade frågan "Skall Sverige var en del av Europa eller inte?". Därför störde det mig oerhört mycket när svenska politiker motiverade medlemskap respektive icke medlemskap med frågor om höga medlemsavgifter, jordbruksstöd, förenklad valutaväxling och annat.


Samma sak gäller min syn på NATO-medlemskapet, och därmed blir frågan om Ryssland underordnad. Vi skall gå med i NATO oavsett om det finns ett Sovjetunionen, ett Ryssland eller inget Ryssland. Och finns det ett Ryssland så skall dess syn på Sveriges utrikespolitik inte tillåtas spela någon roll för vilka val vi gör.


Jag vill inte att Sverige skall vara ett land som hukar för andra. Det är väl ett av skälen till att jag inte är sosse.

lördag 28 juni 2014

Frigörelse

Alldeles nyss  avaktiverade jag mitt Twitterkonto.

Det känns redan bättre.

lördag 24 maj 2014

På upploppet

I går passerade jag en viktig milstolpe i forskarutbildningen, etapp 2 som den kallas vid min institution i Uppsala. Det innebär att nästa examinationspunkt är disputation. Nu är alltså slutet i sikte.


Vid Uppsala universitets statsvetenskapliga institution innebär etapp 2 att man lägger fram en text, oftast ett empiriskt kapitel i den kommande avhandlingen, för Högre seminariet. Därefter bedömer professorer och handledare om man är redo att gå vidare på inslagen bana.  Ungefär så har jag förstått processen.


Min text är en analys av den diskretion som Sveriges styrkechefer i Afghanistan har haft mellan åren 2006-2013. Eller i frågeform: vilken frihet har cheferna för FS11 till och med FS24 haft att själva utforma sin styrkas verksamhet? Jag tänker inte föregå mina egna resultat här men jag uppfattade seminariet som att statsvetarkollegorna var något förvånade över resultaten. Min bedömning är att de flesta av oss som har varit ute vet att det insatta förbandet åtnjuter viss, och i många fall hög, frihet att själva formulera sitt uppdrag och välja hur man vill lösa det. Det är åtminstone min egen erfarenhet från Kosovo. Den lilla underrättelseenhet som jag var med och ledde hade snudd på total frihet att avgöra vad den skulle göra, varför och hur. Därför kan frågan kanske te sig lite trivial för de insatta, men som en av mina handledare uttryckte saken så blir mitt bidrag att på ett strukturerat sätt visa det som många redan känner till.


Om jag skall gå på magkänsla så gick det ganska bra igår (har inte fått formellt utlåtande ännu) och även om professorskollegiet har synpunkter på det fortsatta arbetet så är alltså nästa steg att skriva ett fullständigt avhandlingsmanus. Det jag arbetar med för stunden är ett likadant empiriskt kapitel som jag lade fram igår men som handlar om cheferna för skyttekompaniet Quebec Lima. Jag tror att det kommer att bli ännu mer intressant rent resultatmässigt. Mitt mål är att ha manus klart vid årsskiftet.


Framåt, framåt!

torsdag 27 mars 2014

Sverige ej i krig på 200 år?



Efter att ha låtit professor Maud Eduards ställa frågor om vad svenska soldater och officerare egentligen gör när de skickas ut för att "skapa fred och frihet", eller "göra skillnad" som försvarsministern brukar säga när de har kommit hem, så skrev hon en artikel som publiceras i Dagens ETC idag (Den Stora Dagstidningen ville inte ha den). Det är tänkvärda frågor som Maud formulerar och jag tycker att det är ett ovanligt strukturerat ifrågasättande av den svenska nästan mytiska fredsdiskursen.


Det är verkligen roligt och inspirerande att sitta och diskutera med en person som Maud. Det är nog det roligaste med det här jobbet, att få träffa så många briljanta människor hela tiden. Det är nyttigt för ödmjukheten att få känna sig intellektuellt underlägsen titt som tätt.


Det är också roligt att kunna inspirera en civilist, om uttrycket tillåts, att intressera sig för hur statens potentiellt våldsammaste verktyg fungerar när det används, och vad de politiska implikationerna är eller kanske borde vara.


Jag noterade under SVT Debatt förra veckan att åtminstone två ledamöter i Försvarsutskottet har antingen rent romantiska föreställningar om vad som händer längst ut på den militära policykedjan (Annicka Engblom, M) eller ängsliga önskedrömmar om vad som borde hända där (Torbjörn Björlund, V). Eller rättare sagt vad som inte borde hända där, dvs att soldaterna använder de vapen som har satts i deras händer.


Mitt tips till politiker som känner sig osäkra med att leka internationell politik med militära maktmedel är att låta bli och behålla styrkorna hemma på regementet.

måndag 3 mars 2014

Kristall

Jag upprätthåller över tiden ett kritiskt och skeptiskt förhållningssätt till journalister. Jag anser att oroväckande många av dem inte förmår skildra världen på ett tillräckligt bra sätt för oss medborgare/väljare/köpare. Denna skepsis kan få till följd att jag säger upp min morgontidning i affekt och inte kan byta eftersom jag redan tidigare sagt upp den andra av samma skäl, eller att jag som här om dagen skäller ut en stackars säljare som återigen försökte kränga på mig en "digital prenumeration för fem plattformar" av skräpet. Förlåt Herr Telefonförsäljare.


Jag brukar även ge mig på journalister i skrift för jag anser att de behöver kritisk granskning precis av samma anledning som forskare behöver det, dvs för att höja nivån på arbetet. Nyhetsredaktionerna är alltjämt den främsta verklighetskonstruktören för en ansenlig del medborgare/väljare och det ställer rimligen rätt höga krav på hur de arbetar och vad de producerar.


Men varje gång jag överväger att ge mig på en journalists av mig upplevda snedsteg så tänker jag alltid på Per Enerud, den bästa journalist jag känner till, och som jag dessutom känner. Han kanske inte är bekant för alla eftersom det var rätt länge sedan han stod i det omedelbara rampljuset (som här i SVT Aktuellt den 12 september 2001. Spola fram till 17:30 in i klippet), men man kan fortfarande se honom i rutan ibland, t.ex. SVTs En bok, en författare. Det är inte så att jag brukar ringa och be om lov eller råd eller så. Nä, det är snarare så att jag stannar upp och tänker efter om jag kan rättfärdiga mitt förestående angrepp nästa gång vi ses. För jag vill ju ge mig på hans profession, inte honom, och det kan ju vara svårt att separera.


Per förklarade för mig en gång att journalister skildrar, och jag uppfattade det som en sorts professionell kärnkompetens. Jag minns att han exemplifierade med egna upplevelser som korrespondent i Palestina, och jag tror att ett bra exempel är Cecilia Uddéns arbete, som jag förövrigt också tycker är en himla bra journalist. Det jag brukar ha problem med är när journalister börjar "analysera", ett ord som verkar ha en diametralt motsatt innebörd på nyhetsredaktioner än vad de har i forskarkretsar. Det exempel som aldrig verkar vilja lämna mig är Bengt Albons infantila försök att förklara de amerikanska militära operationerna i Irak 2003. Han borde ha nöjt sig med att skildra.


Anledningen till att jag skriver det här idag är att min favoritjournalist har gjort en kombinerad analys/prognos avseende Krimkrisen. Medans hans kollegor ringer till Försvarshögskolan och vill tala med experter i militärstrategi och vissa aktörers väpnade styrkor (jag gissar att de sitter på redaktionen och ritar röda och blåa stridsvagnar på en karta) så skriver Per en fullkomligt glimrande text på bara 325 ord. Läs och njut.

fredag 31 januari 2014

Försvarsutskottet?

Jag hade tänkt mig några timmars trevligt matlagande i köket när jag, tyvärr visar det sig, hamnar i en P1-diskussion mellan Försvarsutskottets Peter Rådberg (Mp) och Stefan Olsson (Tankesmedjan Fri Värld och FOI vad jag vet). Rådberg försöker förklara varför Försvarsutskottets vill fråga ut ÖB den 6:e mars om Försvarsmaktens beteende i Afghanstankampanjen.


Med stigande förvåning, och viss ilska måste jag tillstå, inser jag att Rådberg är en första klassens amatör. Han var inte en aning om vad han pratar om utan hänvisar till "en händelse" och en "misstanke" om att svenska förband skulle ha brutit mot sina insatsregler. Kan man verkligen operera så om man är ledamot av Försvarsutskottet? Förlåt, det är uppenbart att man kan eftersom Rådberg just har demonstrerat det.


Min högst personliga uppfattning är att man i allmänhet bör vinnlägga sig om att använda tydliga begrepp och kategorier när man diskuterar politik, och i synnerhet om man diskuterar säkerhets- och försvarspolitik, och absolut om man avser misstänka statens tjänstemän för att ha utövat olovligt dödligt våld. Jag anser nog att det dessutom är synnerligen pressande om man företräder den lagstiftande församling som har definierat det militära uppdraget och det regelverk som omgärdar det.


Rådberg menar att utskottet inte har fått den information som man nu anser att man nog skulle ha velat ha haft. Det låter faktiskt som att man så här i efterhand skulle ha velat fått en veckovis body count för att kontinuerligt kunna avgöra om insatsen skulle fortsätta eller inte. Jag undrar var Rådbergs tröskel hade legat i så fall. "Ett dussintal" verkar dock ligga bortom det rimligas gräns.


Som skattebetalare förutsätter jag att regering och riksdag i sina uppdragsställningar till myndigheterna gör klart vilken löpande rapportering man kräver. När det gäller hur Försvarsmakten hanterar sin ekonomi verkar sådant kravställande inte vara något problem. Kan vi anta att man ser med minst samma allvar på Försvarsmaktens användning av våld?


Och var finns den här "misstanken" som Rådberg åsyftar? Tror han att dödade moståndare är ett uttryck för brott mot insatsreglerna? Inser han inte att insatsreglerna (inte bara i Afghanistankampanjen) kan leda till betydligt högre förlustsiffror hos en angripare?


Vad tror Rådberg att väpnade förband är för någonting egentligen?


Min lust att ringa rakt in i Studio Ett-studion växer explosionsartat. Jag vill skrika till Stefan Olsson att fråga Rådberg om "händelsen" och "misstanken" och till slut gör han det. Och Rådberg visar återigen att han inte har en aning om vad han talar om. Han kommer inte ens ihåg vad som stod i artikeln.


Är det här verkligen den klass på politiker som vi förtjänar?


Nu skall jag försöka rädda resten av fredagskvällen.

onsdag 29 januari 2014

Det nyfikna Försvarsutskottet

Jag hör på Rapport hur ÖB Sverker Göransson den 6:e februari kommer att få svara på Försvarsutskottets frågor om specialförbandens deltagande i Afghanistankampanjen. Riksdagens intresse kommer efter Ewa Stenbergs reportage i Dagens nyheter och har enligt Stenberg triggats av ett citat från Specialförbandsledningens chef Urban Molin om att svenska specialförband har dödat "ett dussintal afghaner".

Fast så ser jag att "ett dussintal afghaner" ju inte alls är ett direkt citat från Molins utan ett citat från en av Stenbergs egna formuleringar. Så med ett par citationstecken så kan man alltså få en sån som jag att för ett ögonblick undra. Jag funderar över hur många andra som uppfattade citatet på samma sätt och hur många av dom som bemödade sig med att gå till ursprungsartikeln för en kontroll... Så informeras vi av nyhetsredaktionerna.

Nåväl.

Det är väl alldeles utmärkt att Riksdagen informerar sig om, och kanske till och med intresserar sig för, vad Försvarsmakten gör när den deltar i multinationella operationer utomlands. Det borde den gör ofta och mycket eftersom den med jämna mellanrum fattar beslut om deltagande i sådana operationer och därmed har det yttersta ansvaret för verksamheten. Att sända ut militär trupp på uppdrag som man inte förstår sig på vore ju nästan ofattbart ansvarslöst, inte bara gentemot de tjänstemän som man därmed utsätter för betydande risker utan även de medborgare/skattebetalare/väljare vilka står för såväl ekonomisk kostnad som anhörigstöd. Därför kan det knappast vara acceptabelt att i efterhand ställa frågor som man borde ha rett ut från början. Och att hävda att Försvarsmakten skulle ha mörkat eller skönmålat verksamheten i Afghanistan håller inte för det är inte sant. Betänk bara hur många rapporter om stridskontakter som man, egentligen utan eftertanke och kontextuell reflektion, har förmedlat till den svenska mediapubliken under åren som gott. Varför inte gå tillbaks till dom och försöka skapa sig en mer heltäckande bild av vad som har hänt där nere? Fast det kanske inte finns något "allmänintresse" därvidlag.

Det är alldeles utmärkt att Försvarsutskottet ställer frågor till ÖB. Och jag hoppas att utskottet ställer frågor som ger svar som man inte hade räknat med så att man inser att beslut om militära insatser har faktiska och inte alltid politiskt bekväma konsekvenser. Är man inte beredd att ta konsekvenserna av att sätta in väpnad trupp i konflikter utomlands så bör man kanske låta bli att leka internationell politik, kan jag tycka.

"Det finns anledning att ställa frågor om vad som egentligen har hänt i Afghanistan" säger Vänsterpartiets Torbjörn Björlund.

Duh! säger jag.